Igår var jag hos pappa för första gången på länge. Har varit där en gång lite snabbt tillsammans med mamma och grannen men inget mer är det under graviditeten… Får nästan lite ångest när jag inte har varit där på ett tag. Det är ju dit man får gå nu när man vill träffa pappa och då känns det lite som att jag inte tänker på han om jag inte går dit. Men det gör jag!! Flera gånger om dagen tänker jag på honom och det kan vara både glatt och ledsamt eftersom jag saknar honom så fruktansvärt mycket.

När jag fick reda på att jag var gravid så kände jag mig som ett stort frågetecken och tänkte ”vad händer nu?!” . Visst vet man att en graviditet leder till ett barn nio månader senare men det fanns inte så mycket i mitt huvud just då. Allt jag kunde se framför mig för den stunden var hur min mage skulle växa, hur jag gick i skolan och alla kollade och hade åsikter. Fick sån ångest över det och kände bara ”nej.. jag kan inte genomföra det här…”. när jag precis hade tagit testet så ringde jag Jonny som var på jobbet. Jag sa att jag hade testat mig och att det visade positivt, trots det tog det ett tag innan han förstod vad jag menade. Jag som höll på att bryta ihop i luren var helt tyst för att höra hur han skulle reagera. Sen sa han bara ”Mikkis, det är lugnt. Vi löser det här. Vi pratar om det när jag kommer hem ” och han lät så lugn!! Förmodligen för att inte göra mig ännu mer rädd än vad jag redan var och efter att ha berättat för honom så kände jag mig redan lugnare. Det som återstod nu var att berätta för mamma.

Jag drog mig hela kvällen för att berätta. Jonny var på mig rätt så mycket och sa att jag skulle säga det till henne så vi kunde ta det därifrån. Vi kände oss rätt så stressade då vi inte visste vilken vecka jag var i och under den här tiden var en abort aktuell och det får man inte göra när man är allt för långt gången. Jag kände stressen och byggde upp i huvet hur mamma skulle reagera. Hon om någon, har jag alltid känt att jag kan berätta allt för. Men nu vågade jag inte. Var så himla rädd för att hon skulle bli ”arg” på mig fast jag visste att hon absolut inte skulle bli det.

Hela den kvällen gick och jag berättade aldrig. Det var den längsta dagen i mitt liv!!! Dagen efter kände jag mig inte alls mer redo men jag bestämde iaf att jag skulle berätta det. Det första jag och Jonny gjorde var att gå till hans mamma Marie. Jag var tvungen att se hur hon reagerade för att få en syn på hur min mamma kanske tar det. Hon tog det bra. Hon blev väl chockad och trodde inte på oss från en början men sen sa hon att hon stöttar oss oavsett vad vi väljer att göra. Det kändes så grymt skönt att höra det!
Efter det gick jag hem till mig och Jonny hem till sig. Jag ringde hem Matte som var ute med kompisar och sa att jag var tvungen att berätta en sak. Han kom hem och jag drog det för honom. Han var CHOCKAD! Han typ ”men det går ju inte?!” och jag ”Eh, jo det går..” . Han började snacka om hur han måsta skydda sig och grejer, haha. Glad att jag kunde hjälpa han innan han gjorde det misstaget! Men han sa att han ville att vi skulle behålla, men tror inte han riktigt fattade vad det skulle innebära. Dock fick jag lite smått ångest över att jag berättat för honom ifall jag nu skulle välja en abort. Han kanske skulle bli jätte besviken?!

Senare på kvällen pushade Jonny på mig rejält och sa att jag skulle berätta för mamma. Det slutade med att jag mådde så dåligt och började gråta. Gick in på toaletten och satte mig ner och tänkte på hur hon skulle reagera. Jag visste själv i den stunden att jag skulle se tillbaka dit och skratta åt mig själv över hur ”rädd” jag var över mammas reaktion. Hon skulle aldrig bli arg på mig! Tillslut knackade hon på dörren till badrummet och sa ”är du gavid?” . Jag fattade 0! Hade Jonny berättat?! Jag var helt tyst och hon fortsatte fråga och bad mig svara ja eller nej. Efter ett tag kom jag ut och och sa ja. Hon kramade mig och jag storböla och allt hon sa var ”Det är lugnt. Du måste ta det lugnt. vi löser det här tillsammans. Jag bokar en tid så att du får gå och prata med någon om det här om hur du vill göra, om du inte redan vet det”. Jag kände mig så glad och lättad. Äntligen var det värsta över tyckte jag då. Kände sån enorm kärlek till mamma i den stunden och tänkte att jag skulle bli en lika bra mamma till mina barn i framtiden. Hade läst på forum om hur andra berättade för sina föräldrar att dom var gravida (vid unga ålder) och föräldrarna hade flippat ut totalt och blivit så arga och i princip valt åt dom att göra en abort. Därför kändes det så skönt att gå tillbaka till forumet och skriva att min mamma tog det precis som jag hoppas på!

Nu fick jag komma till ett ställe som heter abortkliniken som låg på sös. Där hamnar man innan man vet om man ska behålla eller göra en abort. Jag fick prata med en psykolog som tillsammans med mig tog upp för och nackdelar med att ha barn just nu. Kan säga att det bara blev en massa prat om neckdelar när det handlar om allt det praktiska. Pengar, boende, åter pengar osv…
Vi pratade om vad jag kände om att göra en abort och vad jag kände för att behålla.

Jag var rätt så inställd på en abort just då. Efter allt prat om hur lite pengar vi skulle ha, hur vi knappt skulle ha råd att leva som en familj och hur svårt det skulle bli att få tag i eget boende så såg det mörkt ut. Det skulle inte gå.. Jonny var under den här tiden inställd på en abort och sa att vi inte skulle klara av att ha barn nu och att han inte var redo, så det spelade oxå in hur jag kände. Dock kände jag mig så ledsen när jag tänkte på en abort. Det fanns så mycket tankar i huvet. B.l.a. om mammas kusiner som har haft svårt att ens få barn och den ena fick inte barn förrän hon var 40år. Tänk om jag skulle göra en abort och sen ha svårt att få barn senare?

Något som jag tänkte mycket på var även pappa. Jag ville inte behålla barnet om han inte skulle få träffa dom! Han var ju en del av min plan om hur allt ska se ut när jag får barn. Han skulle finnas där och vi skulle ta promenade på sommaren och han skulle ÄLSKA sitt barnbarn precis som bebis skulle älska han! Det kändes så orättvist ! Jag sa till psykologen att ”det känns ingen kul att behålla om pappa ändå inte ska få träffa barnet. Det är inte så jag vill ha det”. Hon sa att jag inte kunde tänka så och att oavsett om jag är 25 och blir gravid så kommer det inte ändra det faktum att pappa aldrig skulle få träffa sina barnbarn. Jag kände mig helt förstörd och förstod inte hur hon kunde säga något sånt! Dock hade hon ju rätt… Fick helt enkelt tänka bort dom tankarna trots att dom spökar än idag.

Jag var splittrad. Samtidigt som jag ville göra en abort för att om pappa inte får träffa barnet så vill jag inte behålla det. Han skulle få vara en del av barnets liv, trots att jag visste att det inte var möjligt. Så var jag inne på att behålla. Jag tyckte att familjen kändes så liten sen pappa gick bort att jag ville utöka den. Pappa gick bort så plötsligt och det kändes som att halva familjen försvann med honom. Jag tänkte att jag kunde bygga ut familjen med ett barn och att det här barnet kan få mig att tänka på annat och jag kan älska det här barnet så mycket att all kärlek som försvann när pappa dog kunde ersättas i det här lilla barnet. Kanske låter helt fel men jag tänkte så just då och jag visste verkligen inte om jag skulle behålla eller inte.

Jag vet inte riktigt när jag kom fram till det beslutet men jag tror att det var när jag var hemma hos Jonny och fick en blödning. Jag var i v.7 kanske. Jag var helt säker på att jag hade fått missfall och visste inte hur jag skulle känna. Jag grät floder och fick panik. Jag gick hem till mamma och sa att jag förmodligen har fått missfall och jag kände mej helt förstörd… Mamma bokade tid för en undersökning och vi fick tid ganska snabbt. Där konstaterade dom att barnet fanns där och hade ett litet hjärta som slog. Jag fick se på skärmen när hon gjorde ultraljud och allt man såg var en liten klump med något som blinkade rätt så snabbt och det var hjärtat som slog. Jag var helt överlycklig! Kom ut därifrån och berättade för mamma att barnet mådde bra. Hon blev lättad över att jag var glad och att allt såg bra ut. Då bestämde jag mig för att behålla. Jag kunde inte alls göra en abort. Jag tror aldrig jag skulle klarat av att göra det. Och idag är jag så glad att jag valde att behålla! Jag älskar det lilla livet inom mig redan och jag blir så glad när han sparkar där inne i magen♥

Jag vet att det kommer bli snålt att leva när han kommer. Det kommer bli tufft att gå tillbaka till plugget och eftersom vi fortfarande inte vet hur det blir med boende så får vi se hur allt löser sig. Men det KOMMER lösa sig! Har inte så höga krav på boende annat än att det känns tryggt och inte har allt för dyr månadskostnad. Sen hoppas jag att vi får en lägenhet inte allt för långt bort härifrån för då kommer familjen kännas allt annat än stor. Jag kommer inte alls ha nära till mamma och alla som bor här omkring, och medans Jonny jobbar på dagarna kommer det kännas förjävligt om jag sitter själv i en lägenhet långt åt helvete. Hoppas på det bästa helt enkelt♥