Idag välkomnar vi glatt v.34! Alltid lika skönt att gå in i en ny vecka och känna att man kommer någon vart i den här graviditeten. Tiden går bara segare och segare och mitt tålamod börjar lite smått tyna bort... Känner mig rätt så trött på att vara gravid och vill bara att han ska komma nu!

Man ska njuta av sin graviditet för sen när den är borta så kommer man sakna den. Det läser jag överallt! Hur dom som har fått sina små bebisar, saknar sin mage. Jag har svårt att tänka mig att jag kommer sakna min runda mage och all förändring med kroppen. Tycker mest att det är jobbigt, iaf nu på slutet när jag känner mig trött, har ont i ryggen och har sammandragningar :(

Mitt humör har spelat mig ett spratt dom senaste dagarna. Det är så jäkla jobbigt! Känner mig allmänt ledsen och nedstämd och orkar ingenting. Börjar gråta helt plötsligt över något litet. Idag kände jag att jag fick nog och ringde barnmorskan för att se om jag kunde få tid till någon psykolog via dom. Hon sa att jag på egen hand skulle kontakta en eftersom att det inte var graviditeten jag var ledsen över utan mer privata saker. Hon tyckte jag skulle kontakta skolkuratorn (nej tack) och funkar inte det skulle hon hjälpa mig på onsdag när vi ses (nästa vecka).

Jag har gjort upp en bild om hur förlossning ska se ut. Jag drömmer om det minst några gånger i veckan och varje gång jag vaknar så känner jag mig så himla less. Jag drömmer att jag föder en underbart söt liten pojke och jag och Jonny är världslyckliga. Mamma och pappa kommer och hälsar på och allt är perfekt♥ Sen vaknar jag och insér att det inte kommer kunna bli så. Pappa kommer inte kunna komma. Han kommer inte få träffa min bebis, min älskling, min son, mitt allt. Jag kommer inte få dela med mig av det till honom. Blir så himla ledsen och sen kan jag helt plötsligt under dagen börja gråta för att jag tänker på det. Åh vad jag önskar att saker såg annorlunda ut...